Den lins jag bektraktar världen från är inte väldigt olik den lins du betraktar världen från.

Det har däremot gått upp för mig att som jag ser dig är inte som du ser mig.

Jag är en utböling, och jag är rädd att jag inte kan göra mycket åt saken.

Det är i alla fall så jag känner, hjälplöshet.

Däremot vet jag att det alltid finns något att göra, ja, någon liten förbättring åtminstone.

Helt inkluderad blir jag nog aldrig, men det behöver jag inte heller bli.

Jag behöver inte hela världen, bara en liten liten bit av den.

Det är väl inte mycket att begära?